.

En blogg om mig!

Förlossningsberättelse

Nu ska jag försöka skriva ihop min mycket spännande berättelse.

Lillan ligger i sin säng och sover nu så jag ska försöka hinna skriva, hon tycker inte alls om att ligga ensam så vi får se hur långt jag hinner.

Det hela började lördagskvällen den 17/3 kl 22.00 med att mitt vatten gick.

Vi hade sett klart på gladiatorerna och var på väg ut med Daisy och jag skulle bara kissa först.

När jag kissat färdigt och reste mig upp märkte jag att det kom mera vätska.

Jag satte på mig en binda för att se om det kom mera vatten och berättade sedan för J att jag trodde att vattnet hade gått.

Så vi klädde på oss och gick ut med Daisy samtidigt som jag ringde en vän och frågade hur det kändes när vattnet gick.

När vi kom in igen, vid ca 22.30, ringde jag förlossningen och sa att jag trodde att mitt vatten hade gått men att mina värkar inte hade kommit igång.

Hon var jättetrevlig och sa att vi får avvakta men att hon skulle boka in mig för en undersökning dagen efter kl 11.15.

Jag bad J att gå ut i bilen och installera babyskyddet utifall vi skulle behöva åka iväg redan ikväll.

Nu ringde jag min mamma och berättade samt skickade sms till mina syskon.

Alla tyckte att det var väldigt konstigt att jag inte kände någonting alls!

Strax efter kl 23 kom en värk som bara blev starkare och starkare.

Den här värken satt i hela tiden och gav aldrig med sig.

Nu tog jag en stor panodil för att det skulle släppa lite.

Jag sprang på toan hela tiden och nu kom det blodblandat vatten (säkert slemproppen) och jag ringde förlossningen igen (hon hade sagt åt mig att ringa tillbaka om det kom blod.)

Eftersom att det inte var klart blod bad hon mig att avvakta igen och ta en till panodil. Jag berättade för henne att jag inte kunde klocka mina värkar eftersom att den jag fått satt i hela tiden.

Hon bad mig ta den där panodilen plus att lägga på värme och att jag skulle kämpa vidare(!)

Efter att jag lagt på värmedynan på magen ca kl 00 (jag hade bara ont i nedre delen av magen, inget i ryggen) kunde jag börja klocka värkarna, och dom kom med 2 minuters mellanrum.

Jag kunde inte sitta ner för det gjorde för ont så jag stod på knä lutandes på soffan.

J visste inte vad han kunde göra och försökte lugna mig och ville att jag skulle lägga mig i soffan, men det tog verkligen stopp!

Då ringde jag förlossningen en tredje gång, nu var klockan 01.01 och jag berättade snällt för damen (samma bm hade svarat alla gånger) att jag inte klarade av att vara hemma längre och att jag måste få komma in.

Då kkläcker hon ut sig att det är fullt! Kunde hon inte sagt det första gången jag ringde?

Men att om jag håller ut lite så kanske(!) det blir ett rum ledigt.

Nu var det inte långt ifrån att tårarna sprutade, men jag sa till henne att jag inte kunde hålla ut.

Så hon skulle ringa runt lite och återkomma till mig.

Efter vad som kändes som en evighet ringde hon tillbaka och sa att jag får åka till Jönköping.

När vi la på så brast det för mig (jag trodde aldrig att jag skulle klara mig ända till Jönköping.)

J frågade vad hon sagt och jag berättade. Han svar var "men då måste vi ju åka på en gång!"

Så vi slänge oss in i bilen, jag i baksätet med en handduk och en påse (ifall jag skulle behöva kräkas.)

Bb-väskan och lillans väska fick vi med oss men jag hade glömt att lägga i necessären så den och drickan blev kvar hemma.

När vi åkt i 5 minuter springer det ut tre rådjur framför bilen och jag tänkte att det här blir ju en rolig resa!

När vi hade åkt i 2 mil sa jag till J att han fick ringa efter ambulansen för nu gick det inte längre.

Och han frågade om jag var säker på det? Jag har aldrig varit mer säker i hela mitt liv!

112 svarade och var jättetrevliga, de skickade en ambulans som skulle möta upp oss i Ödeshög. Samtidigt var hon snäll nog och kopplade oss (vi hade högtalartelefonen på i bilen) till en bm som kunde guida oss.

Självklart fick vi prata med den tjuriga kärringen som jag pratat med hela kvällen.

Hennes svar på att en ambulans skulle möta upp oss var:

-Jaha, kom dom inte längre? Dom behöver ingen ambulans, det är bara att fortsätta att köra. Jag kan inte göra så mycket i telefon!

Den trevliga kvinnan på 112 sa bara att men nu har jag skickat en iaf som möter upp dom, sen la bm på.

Nu såg vi ambulansen och vi la på, och hon från 112 önskade oss ett stort lycka till, och att vi skulle sätta på varningsblinkers så att dom skulle se oss.

Ambulansen såg oss inte.

Så vi vände och körde efter dom ut på motorvägen och där fick de syn på oss.

Nu klättrade jag över till ambulansen och vi fortsatte mot Jönköping.

J fick åka i våran bil efter.

Ambulansmannen berättade att han inte så ofta varit med om förlossningar i ambulansen men att jag var hans tredje den här veckan, men han trodde inte att jag skulle hinna föda innan vi var framme ändå.

Nu fick jag lustgas som jag gav bort efter tre andetag då jag inte alls tyckte att den var så trevlig!

Han fortsatte att småprata lite och jag koncentrerade mig på min andning, jag hade ju läst att jag skulle försöka andas ljudlöst och det lyckades jag ganska bra med.

Tillslut bad ambulansmannen mig att säga till när värkarna kom så att han kunde klocka dom.

Nu kom värkarna med 1.5 minuters mellanrum.

Strax innan Jönköping fick jag min första krystvärk.

Sen kom det en herrans massa svängar och rondellrar, tydligen behövde vi åka igenom hela staden innan vi var framme vid sjukhuset.

När vi väl var framme frågade J om allt gått bra och till svar fick han av ambulansmannen:

- Ja det har bara gått bra! Det blev två stycken, en svart och en vit :)

Nu skulle dom lasta ut mig och jag höll mig fast i sängen samtidigt som dörren blåser igen på min hand.

Dom bad så mycket om ursäkt och samtidigt fick jag en annan smärta att tänka på :P

Vi kommer in på rummet 02.50 och jag ber om eda.

Barnmorskan berättar då för mig att jag är öppen 10cm och att det inte är någon idé, men att jag kan få lite lustgas.

Jag tackar snällt nej till lustgasen och säger att jag mådde fruktansvärt illa av den.

Men hon satte iaf den på lägsta möjliga och sa att jag fick andas om jag ville.

Så jag andades några andetag i taget när det gjorde som ondast.

Ambulansmännen säger nu hej då och var chockade över att jag var fullt öppen, lika så var jag!

Efter en halvtimmas krystande, 03.24 hörde jag det vackraste skriket jag någonsin hört och våran dotter valde att titta ut.

Krystandet var inte alls så farligt som jag trodde för nu fick jag ju göra något åt smärtan.

Ondast hade jag i ambulansen.

Jag tyckte att jag fick en väldigt bra förlossning men en tråkig start på grund av bm i Linköping.

Vissa människor har verkligen hamnat på fel plats!

Ojoj vilken historia att berätta för M sen! Vilken otrevlig bm, men vilken tur att det löste sej :-)

Du är min idol!

Haha, älskar ambulansmannens kommentar! Tur att det gick bra med tanke på allt runtikring... Så mysigt att få se den lilla idag!

låter som en snabb förlossning,skönt det:)